Kärlek

Jag känner mig varm. Innombords känner jag den där sprudlande känslar, nästan som ett pirr. Som en fjäril i magen som blitt alldeles vild. Jag är rosig om kinderna och ibland när jag ler så kommer det en tår. Jag känner ett sug i magen och fantastiska målningar målas upp i mitt inre. Jag är kär.

Först lyssnade jag, sen dansade jag. Härligt, lätt och mysigt. Sen tystnade det för en stund och plötsligt var lyssnarens roll en annans. Jag log, tog älsklingen i handen och strök varsamt, spröda strängars kraft. Jag kände, drogs med och föll. Handlöst föll. Efter många smekta toner togs nya initiativ. Nu lekte vi tillsammans.

Mina toner blev era, era blev oxå mina.
Jag är kär. Jag är kär i folkmusiken.

Fantastisk konsert, fantastisk dans, fantastiskt jam.
Jag har lyssnat, dansat till och spelat med fantastiska musiker den här helgen, nu förstår jag igen, varför jag älskar folkmusik. Varför jag spelar. Jag njuter.

Tack för den här helgen. Tack Mats, tack P-T.
Tack Esbjörn Hazelius och tack Johan Hedin.
Pånyttfrälst på folkmusik dansar jag nu fram igen.
Jag ska aldrig sluta älska den.

Dagen idag

Min första helg ensam i nya lägenheten. Tidigare helger har jag haft fullt upp och inte varit här, eh, hemma. Men nu så. Tar det lugnt (går det att göra så mycket annat när snöstorm råder ute?) och stannar hemma. Är trött å grå och var febrig inatt å sånt, så jag bestämde mig för att ställa in allt planerat. Men det känns faktiskt som att det inte gör så mycket. Igår fick jag all tvätten tvättad å chillade i soffan med en film. Idag, trots tröttheten så har jag lyckats fått städat, sorterat bort böcker (en halv kartong!) som ska iväg till myrornas, diskat, bakat kladdkaka å målat en tavla som jag hängt ovanför soffan :) Härligt med helg! Ingen panik över att vara ensam heller faktiskt, det var konstigt att sova här inatt. Men sen kom jag på att jag faktiskt sovit själv här i massa veckor nu, så då fick det vara nog med dom tankarna!

Dagen i bilder:

Tankar i svartmörk natt

Lider av förvirring.
Jag vet inte vad jag vill, varför jag vill eller vad vill vem?
Det känns som att jag sitter i ett väntrum, som att inget här ändå är på riktigt så jag kan lika gärna skita i allt nu. Och jag vill inte att det ska kännas så. Jag vill ju bygga upp nåt. Nåt eget. Nåt som är mitt, mitt, mitt. Jag vet inte om jag klarar saker jag sagt att jag ska klara. Jag vet inte om jag vilk ekker vad jag vill. Jag vill vara mig själv, va och ha mitt eget hem.

Är jag på väg in i nån annans liv snart som inte längre är mitt?
Självklart är mina mål och drömmar ungefär detsamma som innan, men är det här rätt väg att nå dit, eller är det här egentligen någon annans väg, vilket håll är jag på väg åt, är det ditt? Den vägen som jag kanske är på väg emot. Jag vet inte om jag vill. Faaan, varför ska allt alltid bara snurras till?

Ibland känns planerna så rätt, som att, ja hela världen bara kommer falla på plats om jag gör det på det här sättet. Men är det verkligen mitt sätt? Det känns så svårt att planera allt och måste jag verkligen bestämma? Jag vet, om någon annan ingår så måste man faktiskt bestämma. Men jag vet ju inte om det är så jävla lätt!

Min hjärna går varm och jag vet inte vart jag ska lägga mina tankar. Vem som ska få höra dom på riktigt och varför. Jag vet inte vad jag ska säga när det är dags att säga saker. Jag vill ju inte vara någons tunga sten att bära, någons eftersläpande ankar. På samma sätt vill jag inte att någon ska vara mitt. Men ibland känns det bara som att hur jag än gör så är det nån som klankar.

Ingenting är rätt eller fel, jag är en jävligt liten del. Men ändå måste jag vara störst del av mitt eget liv, hur hittar man dit, utan att förstöra nåt så att det bara blir ...skit?

Helgen har varit fin emot mig :)

I fredags skapades det musik i Vällingby med käraste Anna. Blev bjuden på grymt god wok å sen snaskade vi polly å repade.. jammade.. spelade..skapade! Igår var det HiFi-mässa i stockholm med Johnny å Jens, hörde ljud system för runt en halvmiljon! Sen på kvällen skulle vi sett Avatar 3D men missade våra biljettreservationer! Så vi käkade på en libanesisk restaurang å drog hem till Norrköping istället. Så sov dom här inatt, männen i mitt liv, Johnny å Newton. Skönt att få umgås en hel helg med människor som redan känner mig och som jag redan känner. Som man inte behöver känna på hela tiden och som inte behöver fråga en massa frågor om allt å inget. Bara umgås.

Idag hann vi med en långpromenad och en shoppingrunda innan dom for, nu har jag fyllt frysen för resten av månaden och fått mig en hallmatta å ett diskställ! Mina händer värker och jag började gråta på mataffärn när jag hittade fler och fler begränsningar det här jobbet i kombination med mina leder gett mig. Jag fick kämpa för att kunna packa kassarna och förbannade hela världen innan det var klart. Och kom nu inte å babbla på om att det kunde varit värre, klart som fan att det kunde ha varit värre. Men ont som faan gör det ändå och det är tungt. Det är tungt. Tungt.

Försöker så gott det går

Att leva livet i en ny stad är lite annorlunda mot för hur jag tänkte mig det.
Jag har flyttat ur Patriks lilla stuga och in i en egen lägenhet, hyr i andra hand i ett område som heter Vilbergen. Lägenheten är ganska ljus å fräsch, framförallt så har jag äntligen ett eget riktigt kök å en egen toalett. Tack gode gud för detta! Haha.

Dock känns det väl lite ensamt. Det är ju en ny stad, å ja, allt för mycket folk känner jag faktiskt inte här. Grabbarna grus i bandet har liksom fullt upp med sitt och jag längtar mer och mer efter musik som pirrar i kroppen sådär.. musikaliska orgasmer liksom! Folkmusik.

Jag har fått lite mer jobb nu iaf, och sliter sönder mig själv på ett lager. Ett tag kan det få funka, det borde ju iaf innebära en lön i slutet av mars om allt går väl. Om mina leder håller ihop. Erhm. Om jag lyckas tvinga dem till detta. Jag vill nämligen åt en månadslön så att jag får komma ikapp nån gång pengamässigt. Sen är mina musiker-planer helt färdiga och förhoppningsvis i rullning. Håll tummarna för det! För nån Vileda-lager-kvar i hundra år-människa tänker jag inte bli! En månad, två max. Sen..

Det går lite tungt nu, allt går tungt liksom. Mina leder gnisslar, knakar och är nog kanske lite svullna, min ekonomi gör mig galen, ja ligger just nu ständigt back. Min sömn krånglar som fan och som sagt så känns det lite ensamt här. Och musiken jag skulle flytta närmare känns längre bort än nånsin just nu.

Min själ är lite i tras kan man säga.