Vackra möten

Solen skiner över Delsbo och frosten glittrar vackert på marken. Jag knölar på mig raggsockar i mina alldeles för trasiga vita conversekopior och slår på "Boot" på Ipoden innan jag ger mig ut på (vad som skulle komma att bli) en fantastisk söndagspromenad. Jag har hört mycket om att det är så vackert om man går ner mot sjön (det ligger en sjö bara nån knapp kilometer bort), så jag bestämde mig föra att gå åtminstonne ditåt. Sjön speglar hela naturen omkring sig, det ser helt magiskt ut, som taget ur en bok av John Bauer. Jag föreställde mig feer dansa över vattenytan och skogsrån sitta vid vattenkanten för att spegla sig. Efter att promenerat vid sjön ett tag bestämmer jag mig för att vandra upp i skogen istället (för att gena hemåt), för att komma till skogen får jag gå över en stor äng, där halva är helt vit av frost och den andra halvan ligger i solen - så jag får för mig att den då ska vara varm å torr å frostfri. Det var den inte. Haha, men jag går iaf över ängen och hör hur det plaskar i skorna, racksockorna har nu sugit åt sig så mycket vatten att tårna snart drunknar där inne och jag blir fundersam över huruvida de kan simma eller inte..

Solen skiner varmt och skönt i ryggen och när jag väl tagit mig över ängen till skogskanten får jag ett infall att sätta mig där, jag knyter av mig skorna och tar av mig både strumpor och sockor å hänger upp dem på grenar runt omkring mig i förhoppningen att dom ska soltorka lite. Ängen dansar framför mig i solskenet, det ser ut som vågor som far fram i vinden. Solen värmer mina barfota fötter där jag sitter och jag har bytt till Göran Månsson på iPoden. Det är en magisk stund, inte en tanke i huvet, bara svaga toner av Månsson och annars fågelkvitter. Så öppnar jag ögonen och mitt på ängen står en stor ÄLG! Han/hon/den står där, inte många meter ifrån mig och bara tittar. Som att den iakttar mig där där jag sitter. Jag blir stum, inte rädd, bara lycklig. Det känns så fantastiskt, där sitter jag mitt i naturen, ensam, barfota med jorden under fötterna, lyssnar på fågelkvitter och Göran Månsson, nöjd med livet för att allt är så magiskt, så stiger skogens konung ut framför mig. Jag börjar gråta, stillsamt rinner tårarna, tårar av frid, magi och lycka. Tack.

Älgen traskar vidare in i skogen en bit bort, och jag börjar klä på mig alla blöta strumpor å skor igen, har ingen aning om vart jag är, åt vilket håll jag ska gå för att komma hem eller hur länge jag har varit ute. Solen börjar försvinna bakom de höga trädtopparna och min första tanke är att jag ska gå åt samma håll som älgen! Så jag går in i skogen, någorlunda åt samma håll som det majestätiska djuren då jag ser den igen. Den tittar på mig långsamt, just där i den stunden känns det som att den berättat för mig att det är åt andra håller jag ska gå. Jag vänder om och går in igenom skogen, mossan är mjuk under mina fötter. Det känns som att jag kliver runt på tjocka moln, tjocka plaskande moln, då mina skor inte direkt är torra. Efter att trampat runt i samma riktning i kanske 10-15 minuter skingrar sig skogen och jag ser en väg. Jag skyndar mig ut mot vägen och det första jag ser är det stora vita huset på Ljusbacken. Jag är hemma.
Tack.