Jag tror att det är något fel på mig.
Jag planerar en framtid,
planerar mitt liv framåt,
men tänker hela tiden bakåt.
Jag försöker planera ett liv utan dig,
men hela tiden känns du som en del av mig...
Jag behöver din bekräftelse,
ditt stöd, ditt skratt, dina kramar, ditt... Dig.
Men dock börjar jag inse att du inte behöver mig.
Har du nånsin behövt mig, på något sätt alls som jag behöver dig?
Jag borde släppa, låta mig själv få vila
men det går inte. Jag kan inte.
Men du kan. Har du redan släppt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar