Promenadskog och mustachmän

Ja jisses. Jag vet knappt var jag ska börja idag. Mina tankar är så virriga och tillsnurrade att jag knappt vet vem som är jag och vem som är alla andra!

...Mannen med den lustiga mustachen tittade lustigt på mig då jag joggade lätt och viftade med båda armarna skrikandes åt myggen. De är tätflugna i de höga grässnåren och hamnar så lätt i näsan! Newton levde i sin egen värld, sprang in i en lyktstolpe, gnällde lite å satte sig tvärt. DOIiing! Och jag blev stoppad med ett ryck. Mustachmannen fnissade lite, rörde sig som att han inte visste om han skulle stanna och säga något eller jogga vidare, men bestämde sig för att jogga vidare var rätt alternativ...

Jag vaknade igår morse med nån sorts konstig tanke om att jag i slutet av sommaren ska klara av att jogga runt en viss promenadslinga jag brukat promenera lååångsamt med Newton. Så igårkväll tog jag tag i min konstiga övertygelse, skrek ut i soffan "jag måste ut å jogga!", studsade ut genom dörren med Newton i koppel och tog mitt livs raskaste promenad (inklusive stundtals jogging) runt slingan. Svett! Haha och arma jag som har förmodligen har Sveriges sämsta kondition! Men samma tur runt slingan idag och jag känner mig nöjd med att vara igång. Håll era tummar för mig ;)