Fantastiskt - fanatiskt?

Ljusbacken, ljusbacken, ljusbacken.
Jag går som i en dröm, varje gång jag tar första steget in på Ljusbackens gård, eller rullar in med bilen så bara släpper alla spänningar. All tänkbar stress rinner av mina axlar. Det känns som att jag inte behöver ord, eller tankar. Allt får existera och vara precis som det är, för att citera Bevackrelse "Allt är ju ändå alltid som det är". Det är ju riktigt sant. Oavsett hur man vrider och vänder på saker så är det ju ändå som det är. Oavsett hur jag värderar saker, vad jag tänker om och känner för saker så är de som de är.
Fantastiskt - fanatiskt.

Jag går som ett barfota barn på jorden,
trippande runt på tå, går varsamt, långsamt,
vill inte missa att se eller känna något.
Jag gråter av fascination, får inte fram orden,
mina ögon strålar och jag tar in allt, allt.
Är jag nyfödd eller har det alltid pågått?

Jag är inte längre vilsen, jag är galen,
svävar fram över marken, vaken och i lättnad
Tänk att allt finns här, inte bara i drömmar,
Behöver inte längre förstå, struntar i moralen,
Jag ser inte längre mörkret, blir blindad av ljus.
Jag hänförs, ingen början inget slut, allt strömmar.

Nu sitter jag i Sundsvall, har spelat med Swingen och vi är trötta, men laddade inför konsert i Stöde Begravningskapell imorn, hoppas det kommer mycket folk, för jag tror att vi är fantastiska, fanatiska!

Har bara varit ifrån Ljusbacken i några timmar, följde tummen och solskenet liftandes till Sundsvall, mötte härliga människor (som vanligt! Med ett leende möter man leenden!). Men nu längtar jag tillbaka lite i smyg (Hur smygit blev det egentligen, nu när jag skrivit det på bloggen för hela världen att läsa?)

Existerar du? Eller har jag hittat på att vi finns? Det är lite för vackert för att vara sanning...