Tankar i svartmörk natt

Lider av förvirring.
Jag vet inte vad jag vill, varför jag vill eller vad vill vem?
Det känns som att jag sitter i ett väntrum, som att inget här ändå är på riktigt så jag kan lika gärna skita i allt nu. Och jag vill inte att det ska kännas så. Jag vill ju bygga upp nåt. Nåt eget. Nåt som är mitt, mitt, mitt. Jag vet inte om jag klarar saker jag sagt att jag ska klara. Jag vet inte om jag vilk ekker vad jag vill. Jag vill vara mig själv, va och ha mitt eget hem.

Är jag på väg in i nån annans liv snart som inte längre är mitt?
Självklart är mina mål och drömmar ungefär detsamma som innan, men är det här rätt väg att nå dit, eller är det här egentligen någon annans väg, vilket håll är jag på väg åt, är det ditt? Den vägen som jag kanske är på väg emot. Jag vet inte om jag vill. Faaan, varför ska allt alltid bara snurras till?

Ibland känns planerna så rätt, som att, ja hela världen bara kommer falla på plats om jag gör det på det här sättet. Men är det verkligen mitt sätt? Det känns så svårt att planera allt och måste jag verkligen bestämma? Jag vet, om någon annan ingår så måste man faktiskt bestämma. Men jag vet ju inte om det är så jävla lätt!

Min hjärna går varm och jag vet inte vart jag ska lägga mina tankar. Vem som ska få höra dom på riktigt och varför. Jag vet inte vad jag ska säga när det är dags att säga saker. Jag vill ju inte vara någons tunga sten att bära, någons eftersläpande ankar. På samma sätt vill jag inte att någon ska vara mitt. Men ibland känns det bara som att hur jag än gör så är det nån som klankar.

Ingenting är rätt eller fel, jag är en jävligt liten del. Men ändå måste jag vara störst del av mitt eget liv, hur hittar man dit, utan att förstöra nåt så att det bara blir ...skit?