Pappret i mitt knä är ett helt vanligt A4-papper, men istället för att måla på det, har jag nu stirrat på det en stund och funderat över livet. "The neighbours thought him very odd", en teater av Teater Agatha, fick mig att fundera över livet och världen som ett mentalsjukhus. Finns det något som heter frisk eller sjuk? Eller är det helt enkelt så att vi alla har lite olika världar, men en viss del av befolkningen vill forma oss till att passa bara en värld? Hur ska det vara möjligt egentligen? Vi är ju inte alla likadana. Jag är inte stöpt som du, jag är inte stöpt som dig heller. Jag är stöpt som mig. Jag har och skapar mina egna möjligheter, jag är fantastisk - det är den likheten vi har - ni är oxå fantastiska!
(Jag är så fascinerad av dig, din själ är så vacker. Jag älskar att ha dig i mitt liv)
Newton sitter med sitt huvud i mitt knä å tittar på mig med sina valpigaste ögon. Dags för middag tror jag. Han viftar på svansen när jag säger "mat", så han är nog hungrig!
Hej Ida! Livet är inte ett tomt papper, man fyller på det hela tiden med allt vad man upplever. Fundera inte så mycket, du kan inte axla all världens bekymmer av orättvisor, då går man under till slut.Tänk istället på alla fina upplevelser du har och alla vänner och din vovve som du älskar. Det är som du skriver att världen är ett stort mentalsjukhus, men man kan inte bry sig om allt. Då känner man bara en stor hopplöshet.Du har bara ett liv och det ska du göra det bästa möjliga av och inte gå och grubbla.
SvaraRaderaHej anonym :)
SvaraRaderaJag axlar inte världens alla orättvisor, det får världen göra själv, men funderingar har man ju ändå. Men mest om min egen värld. Självklart är mitt papper inte helt tomt, men det är upp till mig själv att fylla (det är lite det jag menar), det är blankt tills det är fyllt (haha, logiskt).
Låter mitt inlägg så deprimerat? Jag tänker mycket på allt jag älskar och på allt det fina jag har. Skriver ju om alla möjligheter jag har! Som alla har. Och om en människa som fascinerar mig...